Målar och lyssnar på en gammal intervju med Kristina Lugn.
Jag älskar hennes släpiga kärvhet och mörka humor.

Jag är rädd för tavlan med haren som simmar.
Vad menade Anna egentligen?
Jag ska måla fram ett vattenfall.
Jag såg det så tydligt när vi pratade.
Nu är allt bara öar av färgfält.

Tänker på powerpointen hon delade med mig.
Risktagande.
Förmåga att ta nya steg eller fördjupa en problematik.

Jag varvar mellan mina tre målningar.
Är väldigt produktiv i min långsamhet.
Men allt jag gör i
vattenfallet blir katastrof.
Jag jobbar på att stå ut och fortsätta måla där.

Vad händer om jag ger upp hela tiden?
Inget.

Vad händer om jag rådfrågar andra hela tiden?
Då upphör målningen att komma från mig.
Från mina egna rötter.

Jag beslutar mig för att jag ska börja arbetet med att teckna av den i morgon.