intryck, uttryck & avtryck
Lördag tjugosjunde april.
På golvet i ateljén har jag spritt ut vaser med vallmo som aldrig vissnar.
Svart.
Vitt.
Kontraster.
Linoleumtryck på tunt rispapper.
Inte så olikt kronbladen på blomman.
Jag har städat lite bland högarna.
Bytt färg på en himmel.
Bläddrat i böcker, tittat på bilder och läst något ord här och där.
Till veckan kommer våren.
Och Kråkan.
Jag längtar dit.
Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…
Första helgen i mars.
Det regnar.
Ljudet av bilar på blöt asfalt letar sig upp till mig i ateljén.
Ett vårtecken även om det fortfarande är lite tidigt.
Avig. Rät. Rät. Avig…
Mina bihålor är svullna, men jag är på bättringsvägen.
Att ligga till sängs med en skvätt feber och tvingas sakta ner lite har varit bra för mig.
Jag har sett flera serier, två filmer och senast idag en fin dokumentär om konstnären Lena Cronqvist.
Den finns på SVT öppet arkiv om du också vill se.
Avig. Rät. Byta sticka. Fan!
Det slog mig i går, tack vare sängliggandet och rastlösheten som kom krypande, att jag inte har någon gammal kvar som stickar åt oss.
Ingen i släkten kan eller vill längre.
Varken i min eller Johans.
Det innebär att jag måste lära mig själv.
Tappade jag en maska nu?
Nej.
Det verkar ha gått bra.
Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…
Jag har ärvt två amerikakoffertar efter farmor.
En står i hallen nere i lägenheten och en har jag här uppe i ateljén.
Från början var dom fyllda med hemstickade raggsockor och yllevantar som både farmor och mormor gjort.
Deras arbetande händer som växtfärgat och stickat har värmt mig sedan 1981.
Nu, 43 år senare, börjar innehållet tunnas ur.
Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…
Som en tyst ramsa eller bön i huvudet.
Undra om det går av bara farten sen?
Många sockor har gapande hål i tår och häl.
Förhoppningsvis lär jag mig stoppa med tiden.
Flera av vantarna är singlar.
Kvarglömda på en busshållsplats i Lund, en spårvagn i Göteborg eller borttappade i villevallan mellan hemmet, fritids, skolan, jobbet och livet.
Dags att byta sticka igen. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…
Man ska ta sig tid mitt i allt det där.
Kontakta hittegods eller gå till gympahallen en speciell dag för att rota runt bland kvarglömda grusiga och skitiga kläder.
Såhär i efterhand har jag nog prioriterat lite fel.
Det tar tid att sticka också.
Fast jag hade ändå behövt lära mig så småningom.
Nu när ingen annan gör.
Och jag vill ju fortsätta värma Kråkans kalla händer och fötter in i framtiden.
När jag inte längre finns med.
Rät. Rät. Avig…
Ja, det känns lite avigt att jag inte alltid ska vara med.
Men jag skjuter den händelsen på framtiden.
Förhoppningsvis.
Man vet ju inte alls vad som sker runt nästa krök.
Hur var det nu då med stickningen och ramsan?
Den är neutral och lätt att förhålla sig till.
Nästan som en motbön för att skingra tankarna om döden.
Rät. Rät…
En liten gul resår i ylle växer sakta fram under mina händer.
Pappa brukade titta på mig och säga;
-Halva ditt liv går åt till att leta efter saker.
Jag har fått airtags i julklapp.
Mina kaosmornar med borttappade nycklar, plånbok och ryggsäck har blivit färre.
Men det dyker upp nya mysterier med försvunna saker hela tiden.
Det är som att det aldrig vill ta slut.
Rät. Rät. Avig. Avig. Rät…
Båda hette Ruth.
Farmor och mormor alltså.
Födda samma år med bara ett par veckors mellanrum.
Det är lustigt hur saker faller sig.
Rät. Avig. Avig. Rät…
Jag känner att jag luktar människa, eller stuga, som min farbror Kjell säger.
Det är ett friskhetstecken.
Inte själva svettandet i sig.
Mer att jag känner doften.
Undra om fysioterapeuten Sigrid gillar att jag stickar?
Hennes små stödbandage är i vägen och garnet fastnar i kardborren.
Det verkar fungera utan.
All rörelse är bra säger ju alla överhurtiga friskvårdsinspiratörer.
Jag får höra med Sigrid på torsdag.
Rät. Avig. Avig. Rät. Ruth!
Visst tusan kommer jag att lära mig sticka sockor och vantar.
Kanske en kofta till och med?
Det hörs ju nästan på namnet.
”Den där Ruth Inger Louise, hon kan sticka både avig och rät!”
Avig. Avig. Rät. Rät…
Att sticka skaft med resår var inte så svårt som jag trodde.
Trots fyra stickor och en femte som ska svischa med.
Men jag närmar mig en häl.
Det dyker upp nya utmaningar hela tiden.
Vad jag än tar mig för.
Vem har lärt dig?
Vad kan du?
Med kärlek
Stacken av Annika Norlin är färgstark och annorlunda.
Det var länge sedan jag läste skönlitteratur utan att vilja lägga ifrån mig boken.
Den håller mig fängslad och jag funderar mycket på bokens alla karaktärer även när jag inte läser.
Har en tredjedel kvar och fasar redan för ”boksmälla” [tomheten som uppstår efter en god bok].
I öronen har jag just nu låten Play It On My Radio av Niki & The Dove.
Gruppen är en Stockholmsbaserad indietronica- duo bestående av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf.
Jag snubblade över låten när jag lyssnade på en spellista med yogamusik och har tjejlyssnat på den sedan dess.
När pappa dog.
När pandemin slog till.
När hela livet var grumligt skingrade vi tankarna och skrattade åt allt eländes elände tillsammans med skitstöveln Larry David och hans serie Curb Your Enthusiasm.
Sista säsongen streamas just nu på HBO.
Larry David är förresten en av skaparna till serien Seinfeldt.
Förra veckans utmaning var att sätta en surdeg och lyckas med den.
Jag och min J har försökt av och till i över ett år.
Det gick så långt att Kråkungen en morgon utbrast;
-Kan du inte bara testa att ge upp?! när J svor över ytterligare en surdegsgrund som säckat ihop under natten.
Men vet du – jag har lyckats!
Ä N T L I G E N !
Därmed är vecka åttas utmaning avklarad ✅
Denna veckas utmaning är tråkigt nog rehab.
Ett personbästa i pulkabacken för två veckor sedan har resulterat i en misstänkt spricka i leden på höger ringfinger och ledsna senor i ring- och lillfingret.
Idag fick jag träffa fysioterapeuten Sigrid som gav mig ett träningsprogram, finfina hjälpmedel och hopp om att allt ska bli bra om jag tränar.
Önska mig lycka till!
Vad lyssnar du på under vecka nio?
Läser du något?
Har du sett en film eller fastnat för en serie som du kan tipsa mig om?
Utmanar du dig?
Frivilligt, eller som i mitt fall ganska ofrivilligt den här veckan?
Jag vill gärna veta.
Med kärlek
Processdagbok måndag 6 mars – 2023
I dag fick vi ta del av information från direktionen som beslutat om ett noll-intag till höstterminen på
estetiska programmet.
Min kollega Marija sa efter mötet “We lost the battle, not the war”.
När jag kommer hem känner jag mig tom och trött.
Tvingar mig upp i ateljén och där målar jag dukens kanter svarta på min tavla med björkar.
Jag petar runt lite bland stammarnas skuggor och förstärker små detaljer.
Jag börjar känna mig klar med min målning och det är befriande.
Ser att det saknas en tyngd i björken som ligger ner och jag kan gå över skuggorna en vända till, men nu känns inte målningen uppdelad i två längre.
Stammarna band ihop måleriet.
Precis som Anna sa.
Ett litet frö av meningslöshet försöker slå rot och gro i mitt bröst efter dagens möte med gymnasiechefen.
Jag vaktar mina tankar noga när jag umgås med mig själv.
Vill inte hamna i hopplösheten.
Målar och lyssnar på en gammal intervju med Kristina Lugn.
Jag älskar hennes släpiga kärvhet och mörka humor.
Jag är rädd för tavlan med haren som simmar.
Vad menade Anna egentligen?
Jag ska måla fram ett vattenfall.
Jag såg det så tydligt när vi pratade.
Nu är allt bara öar av färgfält.
Tänker på powerpointen hon delade med mig.
Risktagande.
Förmåga att ta nya steg eller fördjupa en problematik.
Jag varvar mellan mina tre målningar.
Är väldigt produktiv i min långsamhet.
Men allt jag gör i
vattenfallet blir katastrof.
Jag jobbar på att stå ut och fortsätta måla där.
Vad händer om jag ger upp hela tiden?
Inget.
Vad händer om jag rådfrågar andra hela tiden?
Då upphör målningen att komma från mig.
Från mina egna rötter.
Jag beslutar mig för att jag ska börja arbetet med att teckna av den i morgon.
Kommer hem sent.
Klockan är efter 18 när jag öppnar dörren.
Ser direkt att min son är krasslig.
Efter en halvtimme är maginfluensan ett faktum.
Planerar resten av veckan i detalj för för mina elever om maginfluensan drabbar mig också.
Med Kråkan i soffan jobbar jag med Midjourney på min iPad.
Skapar harar i ett digitalt landskap.
Äter vitpepparkorn och hittar en liten bortglömd flaska med snaps från julen i frysen.
Beska droppar.
Ont ska med ont fördrivas.
Målar med min vän i telefonen.
Det är svårt att fokusera på uppgiften.
Jag går så lätt in i andras känslor.
Hararna blir blekare och ringen som liknade en sol målas bort.
Färgen känns tjock och trög eller våt och rinnig.
Jag har upptäckt att jag måste måla i tystnad för att hitta kraften i konsten.
Jag är en ensamvarg i mitt snöblöta landskap.
Jag nynnar tyst på Monyebrothers svenska översättning av Downtown Train (Tåget som går in till stan).
Den har inget med något att göra förutom frasen
Solen har dragit sig tillbaka…
I morgon ska jag kliva upp tidigt och vandra in i mina målningar själv.
Sensommar och äppelknyckarjazz. Jag hittar gamla fotografier i min telefon och är tacksam över att jag har ett nytt träd att plocka min frukt ifrån. Det är inte så självklart för alla.
Har du ett eget äppelträd?
Kärlek // Ruth Louise
Jag är lika blek som morgonljuset.
Ligger kvar en stund till.