Jag hade tänkt åka på terminens sista kroki i Smedjebacken idag.
Bli bättre på att hitta riktningar och teckna förkortningar.
Fortsätta att färdighetsträna mig.
Disciplinerat.
Motiverat.
Målet i sikte.
Allt det där.
Men jag fastnade för första gången på många år i en bok.
Je m’appelle Agneta.
En feel-good roman skriven av Emma Hamberg.
Inte alls det jag brukar läsa.
Fast vet man vad man brukar läsa när det har gått halvår mellan de skönlitterära böckerna?
Nu kan jag inte sluta.
Jag har läst i badkaret.
Läste under tiden jag körde epilatorn över benen.
(Har inte haft så len hud på evigheter.)
Läste när jag väntade på att kaffet skulle droppa klart ner i kannan.
Läste mig genom den sena frukosten och glömde bort att äta, så gröten blev kall.
Jag läser istället för att göra det jag egentligen borde.
Plugga, måla och teckna kroki.
Jag somnade en stund här i ateljén.
Med läsplattan på bröstet och glasögonen på nästippen.
Vaknade av min egen snarkning.
Alla människor kan tydligen delas in i färggrupper efter personlighetstyp numera.
Min färggrupp är genomskinlig.
Så så tänker Agneta i början av berättelsen.
Men jädrar va hon blommar ut i takt med att sidorna i boken vänds.
Jag fortsätter läsa istället.
Behöver att hon, Agneta, spiller över en smula färgsprak på mig.
Jag är vårvinterblek och ämlig.