Idag fick jag Yoko Ono’s bok Grapefruit i min hand.
Och jag upptäckte att jag saknat att skriva.
Inte i bestämd form som en rapport eller ett reportage.
Utan fritt och flödande som jag kan göra här.
När jag tillåter mig.
Varför jag inte tillåter mig kan vara något jag behöver fundera över.
Det bland mycket annat.
Det var fem månader sen sist.
Det såg jag när jag loggade in.
Men tiden spelar ingen större roll egentligen.
Det som spelar roll är att orden återvänder.
Gång på gång.
Jag är tacksam över det.
Tacksam över att jag får skriva, måla och fotografera.
Och att jag gör det både till vardags och fest.
I ateljen målar jag björkar.
Jag fördjupar mig i näverns struktur och tiden försvinner.
Jag studerar mönster.
Blir bättre ju mer jag övar.
Konststudiernas timmar sitter i ryggmärgen.
Och alla linjer jag dragit med penna och pensel sitter i handen.
Vi pratade om det, min kollega Jan och jag.
Att handen minns hur man tecknar en ko, om man tecknat en sån tidigare.
Det har jag.
Så jag har börjat göra några till.
I blyerts och tusch.
Lite blandat.
Det snöar utanför de handblåsta rutorna.
Gul varning över nordligaste Götaland och stor del av södra och mellersta Svealand.
Jag har tagit med mig ett glas vin upp i ateljén.
Nu sitter jag här ensam i tystnad.
Umgås med Yoko och alla orden.
När jag skriver mina ord vårvintern 2022, har hon redan skrivit;
TOUCH POEM
Give birth to a child.
See the world through its eye.
Let it touch everything possible
and leave its fingermark there
in a place of a signature.i.e., Snow in India
J.C.´s overcoat
Simone´s equilibrium
Clouds
etc.1963 summer