Idag låg Meta nere en stund och för många kändes det nog som en mardröm.
Jag blev själv en smula Meta-pirrig som en av mina Facebookvänner uttryckte det på sociala medier efteråt.
Så skrev han är alla var trygga, tillbaka, inloggade och kunde läsa varandras statusuppdateringar efter en stund av digitalt mörker.
När allt var som vanligt igen.

För vi har verkligen vant oss.
Jag har en app som blockar mina klick på andra appar som stör mig under stunder då jag bestämt mig för att fokusera på annat än skräpmat för skallen.
Det är inte klokt hur många gånger om dagen jag på ren slentrian försöker ta mig in på någon av Metas plattformar och blir blockad.
En annan gång kanske jag berättar mer om det.
Nu har jag ett annat spår igång här.

Själv blev jag mest oroad över innehållet på mitt instagramkonto.
Där ryms så många ord och bilder jag bär närmast hjärtat.
En hel del fullt synliga.
Men de flesta arkiverade.

Undanstoppade och i tryggt förvar för privat bruk.
Till senare.
Till framtiden.
Till kommande projekt.
Till Kråkungen när han blir vuxen och vill läsa.

Eller?
Vänta nu…
Hur tryggt är det egentligen?
Att förvara sina minnen på en plattform där vi kallas användare?

För när du publicerar innehåll på Meta ger du dem en icke-exklusiv licens att använda och visa det innehållet i enlighet med plattformarnas  användarvillkor och sekretesspolicy. Detta innebär att Meta har rätt att visa dina bilder för andra användare på plattformen och att använda dem för interna ändamål som marknadsföring och analys.

Jag äger fortfarande alla rättigheter till mina bilder och texter och får göra vad jag vill med innehållet jag publicerar utanför Metas plattformar.
Men ändå.
Det skaver .
Och tanken finns alltid i bakhuvudet att jag borde ta tag i det där med att flytta mina inlägg från instagram till min egen domän.
Därifrån till hit.
Till platsen jag själv skapat mig.
Bestämmer över.
Betalar för.

Så får det bli.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Dagens Meta-mardröm blev den där sparken i baken jag behövde.
Den ledde till att jag sitter här och letar bland mina gamla grejer.
Vem vet.
Kanske delar ur den där shabby chic-bloggen jag skrev om i ett inlägg också kommer att hamna här.
Eller axplock från min tid som bloggare på tidningen Land.
Så småningom.
Vi får se.
Det finns så mycket jag vill spara på.
Vad som ska rymmas här har jag tid att fundera över.
Under resans gång.

I ett samtal med vännen C över telefonen kom vi fram till att jag borde samla ihop allt under en rubrik på bloggen.

Ur Arkivet

Ur Arkivet kommer du att kunna plocka fram en del av mina gamla guldkorn från så småningom.
Med ett klick eller två.
Kanske kommer du att känna igen dig i småbarnsåren?
Eller i den där längtan som bor i ett bröst?
Närheten och kärleken till en kärv Finnmark?
Kanske kommer du att hitta likheter i mina beskrivningar av utmattning.
En tröst i hur det är att möta en pappas död.
Och roligheter såklart!
Jag hoppas att du kan skratta när du letar efter saker i arkivet.
Inspirera dig vill jag såklart göra.
Förhoppningsvis får jag dig också att våga något som du egentligen inte törs.

Men nu har jag en fråga till dig.
Hur tänker du kring dina egna digitala arkiv?
Hur tar du hand om dina intryck, uttryck och avtryck?
Jag är räddare om mina nu än jag var i morse när jag vaknade.

Med kärlek